Lisen Fisen Pannkaka

Eftersom jag inte har något bättre för mig- Kan jag försöka förklara min kärlek till Lisen. Detta kommer antagligen bli ett inlägg som kommer få många att rulla på ögonen för hur löjligt det är. Men allt är åtminstone 100% sant.
 
Lisen har jag nu känt i ca 1 ½ år. I början, ska jag inte ljuga för er, var jag rädd för henne. Jag hade sett kompisar rida henne, och sett hur snabbt hon sprang. Det var på den tiden jag inte hade något självförtroende i min ridning. Jag ville att det skulle gå lugnt till. Inte att jag skulle behöva använda bromsen, men i så fall att få använda gasen.
I vilket fall som helst. Första gången jag red henne var under förra vintern. Och herregud jag hade aldrig ridit på någon liknande förrut. Hon var snabb, men det bekymret försvann. Jag slappnade av väldigt snabbt på hennes rygg och hon gick jätte fint. Jag var i chock efter den lektionen. Visste inte att jag kunde få en häst att gå så som Lisen gjorde.
 
Efter det svävade jag på moln. Jag red Lisen då och då på lördagar, men inte mer på lektion.
Men sedan efter ett par månader, när jag red henne på en lördag igen, gick hon fint igen. Och detta fortsatte. 
Mitt självförtroende växte, och jag vågade. Jag gjorde saker jag förr inte gjorde. Hoppade högre än vad jag förr inte gjorde. Jag testade gränserna. Men allt var tack vare Lisen. Och varje gång jag satt på henne kände jag mig som hemma. Min kärlek för den underbara hästen bara växte sig starkare och starkare, och på det fick jag en starkare vänskap med henne också.   
Och det jag har bablat om i lite inlägg här och där är min glädje när jag rider henne nu.
Varje gång jag rider henne nu, ler jag. Jag kanske inte gör det hela tiden, men vissa stunder börjar jag nästan skratta. För att när jag rider på Lisen, kan inget gå fel. Det är klart det kan, men jag skulle alltid förlåta det. 
Jag har också nu lärt mig hennes knappar utan och innan. Jag vet hur jag ska göra för att få henne slappna av till exempel. Förr kunde jag absolut inte sitta ner i traven efter galoppen. Nu gör jag det utan att hon stressar upp sig.
Jag älskade aldrig Kawango på detta sättet som med Lisen. Jag älskade honom med hela mitt hjärta, och gör det fortfarande, men han gav mig inte den glädjen som jag får när jag är runt Lisen. Jag vet att det låter knäppt. Men om ni håller koll på mig en dag i stallet, kommer ni se mig le, eller kanske bara att mina ögon lyser upp när jag ser henne, eller säger hennes namn. Hon är min ögonsten, och skulle inte kunna tänka mig ett liv utan henne. Speciellt inte nu när allt är så stressigt runt omkring. Hon är min trygga zon. 
Och jag älskar henne mer än själva livet.
 
 
 
 
 
Detta inlägget förklarade inte ens i detalj hur mycket jag älskar henne. Men ni får en aning. 
    Ha det bra alla små bettringar ♥
 
//VICTORIA & LISEN
 



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback